På äldre dagar har vänner kommit och gått. Mer nu än förr, och trotts det, så har jag fler vänner nu än jag hade då. Med tiden har man insett vilka som ger energi och vilka som tar, vilka man kan lita på och vilka som sviker en. Men framför allt, har en del fått gå, för att jag vågar säga ifrån, och jag har insett att det jag kallar en vän, inte alls ger mig vänskap. Men det största ansvaret är att kunna tala om för personen varför en vänskap inte fungerar. Många gånger har jag räddat en vänskap genom att tala om vad jag måste ha för att vi ska kunna gå vidare som vänner, och det har gjort oss ännu bättre vänner. Tyvärr har jag också de som bryter utan att ens prata med mig om varför. Som ringer och skriker i telefonen där jag inte ens hör vad personen säger, låter inte mig säga något, säger hejdå och lägger på och hör aldrig mera av sig. Var man då ens vänner från början? När jag inte ens får en chans att säga min mening? Eller att ens få reda på vad personen tror sig veta att jag gjort. Jag tror att allt är ett misstag, för jag har då aldrig velat någon av mina vänner illa med flit. Synd är det, men blir man så bortkastat så lätt, så funderar man ju på hur omtyckt man egentligen var? Jag är inte felfri, men jag vill mina vänner väl. Jag ville dig väl, och det vet du innerst inne.
Jag har också vänner som jag inte känt så bra, som jag alltid känt att jag inte fungerar med, men som jag nu umgås med ofta och älskar! Bara för att jag gav personen en ärlig chans är vi nu så gott som bästa vänner. Och allt handlade om att jag behövde bli mer förstående helt enkelt. sätta mig in i personens situation och tankar. För visst hade jag handlat annorlunda, men jag förstår att personen handlat i godhet.
Skönt att få skriva av sig, även om ni bara fattar hälften! Godnatt!
