(Bild. Bäddsoffan Monstad från Ikea som jag och Alex drömt länge om att köpa till vårt gemensamma hem.)Det är så det känns nu, och så det har känts ett bra tag. Hemma känns inte som hemma längre. Det känns inte tryggt och varmt som det ska göra och som det engång gjorde, när Inge var bättre och piggare.
Och det är inget konstigt med det, absolut inte, han har ju blivit äldre naturligtvis, och i med det kommer värk, och gnäll och passivitet. Och istället så finns nu Alex, som ger mig mer trygghet och kärlek än jag någonsin fått av någon någonstans. Vad tror ni jag syftar på. Jo precis, flytta ihop. Om det ändå vore så enkelt.
Jag minns när han och jag pluggade ihop och jag var så less på vårt pendlande. Då när vi pendlat i ett år, fram och tillbaka med datorer och böcker, när jag inte kunde stå ut med tanken att plugga ännu en termin, innan vi kunde ens drömma om att ens börja titta på lägenhet och ens kolla våra möjligheter till att flytta ihop.
Nu, har vi möjligheten. Alex har fått större tjänst, lånelöfte, jag vet att hemtjänsten kommer träda in här så snart jag flyttar. Mitt lån från csn är det inte mycket kvar av, och min skuld hos kronofogden är så liten att jag lätt kan betala den när som helst.
Men Alex blir över bjuden hela tiden. Gång på gång har vi hoppats, drömt varit rädda. Seglat mellan himmel och helvete, och hoppats förgäves att vi äntligen ska få en gemensam postlåda. Men nej...
Sist bröt jag fullkommligt ihop på jobbet, över att vi förlorade en två mitt framför näsan, till några som egentligen inte tänkte bjuda mer, då vi var bara alex och den andra spekulanten. En två med renoveringsbehov, som var helt underbar. Min dröm, ett eget sovrum!
Efter det vart jag knäck, och bestämde mig för att inte gå på mera visningar. Det gjorde för ont. För mycket på spel. Skulle minsann spara på mina känslor nu.
Men, here we go again. Nu ska vi gå på visning på en 1.5a. Och vi är de enda spekulanterna. Jag vill känna mig säker. Känna att det är positivt. Men gör jag det..kommer väl nån och tar den igen. Så har det alltid varit hitills. Eller att dom inte tar Alex bud, vilket är mest troligt. Utg priset var högre än vad Alex max-bud är. Men, dom ska få veta att han kan inte lägga högre. Take it or leave it. Förhoppningsvis, får vi inte gå i veckor och vänta på svar. Det äter mig fullkommligt, att inte kunna hoppas, och inte kunna fantisera. Ja fantiserar ändå. Kan inte stoppa det. Jag blir så exalterad, och sen lika ledsen. Någon sa åt mig att ha "is i magen" Hur har man det då? Jag kan inte..jag hoppas fullt ös-medvetslös, el så bryr ja mig inte.
Det handlar inte om lägenhetrarna ( hur man nus äger lägenhet i plural) För dom ser ju likadana ut osv. Det som ger mig fnatt, är tanken på att varje morgon få vakna upp med mannen i mitt liv. Att höra honom komma hem. Hem till mig, till vårt hem. Att vi äntligen får styra vårt liv i kaoset av hans familj och Inge. Jag blir tårögd nu. Det här är min allra högsta önskan, och hittills kan jag inte få den att slå in... "er tid kommer" "Ni hittar nått snart" "Ni kommer ju hitta nått tillslut" Det har inte gått så lång tid. Men det är många turer fram och tillbaka, med hopp och förtvivlan. Och med tanke på hur stört ont det gör varje gång.... Snälla nån, låt det är bli den sista vi tittar på...
Jag vill bara komma hem...
