Det har hänt så otroligt mycket senaste 2 åren. Och man kan verkligen säga att mitt liv tog fart när jag träffade Alex. Innan dess stod jag och stampa, mådde dåligt och hade panik över att jag inte kunde se någon direkt framtid. Nu har jag utbildat mig, och har jobb. Gått ner i vikt, och mer behövdes inte för att jag ska känna mig som en helt ny person.
Men, så den jobbiga delen just nu med att vara vuxen. Studieskulder & Inge.
För det första så vart jag aldrig vuxen i hans ögon, utan han beteer sig mot mig som jag är 10. Han vill kolla så jag har med mig allt, han tom gräver i mina väskor och öppnar min post. Fast att jag sagt ifrån så många gånger i höga decibel. Får ingen respekt alls.
Det jag inser nu, är att han är beroende av mig, inte tvärtom, och att det alltid har varit så. Och absolut är så nu. Men han håller kvar hårt. Jag kräver mitt privatliv och min integritet, vilket han uppenbarligen inte alls respekterar, så då sliter jag mig loss.
Jag sa för inte så länge sedan att även om Alex skaffar lägenhet så kan jag inte flytta från Inge. Han behöver mig. Efter allt han gjort för mig, borde jag bo kvar och ta hand om honom. Men så slog det mig. När ska jag får leva MITT liv då? När får jag vara fri? Det här är inget värdigt liv. Att bli behandlad som om jag hela tiden inte klarar av att hålla koll på mina egna saker, och att aldrig få chansen att testa mina vingar.
Så jag har tagit beslutet att flytta ihop med Alex. Det är det jag vill göra, och jag vill verkligen äntligen kunna ställa min väska i hallen utan att nån gräver i den för att kolla om jag har nödvändigheter med mig, fast än jag sagt att jag verkligen har det. Och att se min post i en hög, ist för att aldrig se den, och sen få veta att jag har skulder hos kronofogden. Som ni hör, det är helt absurt.
Jag är inte förståndshandikappad, jag kan ta hand om mig själv.
Inge har varit dålig sista tiden, och behöver ta prover etc, men han vill inte inse. Fast än att jag talar om att jag är orolig, och att jag vill inte hitta honom krälandes på golvet nått mer. Han repar sig varje gång, men något är uppenbarligen fel. Jag vill inte köra över honom och ta beslut för honom, utan så länge det inte är fara för hans liv, låta honom bestämma själv. Men jag ser också, att han tar inga förnuftiga beslut. Imorgon när jag jobbar ska jag prata med distriktsköterskan på Blidö. Inge behöver hemtjänst, speicellt nu när jag tänker flyga ur boet, inte en dag försent.
Jobbig sits just nu, känner mig kluven, orolig. Hans hälsa går först iaf.
Alex ska lägga ett bud idag. Lägre än det dom vill ha, men jag hoppas dom accepterar eftersom inga andra är intresserade. Har panik, och vill inte förlora lägenheten. Jag hoppas så dom vill göra en snabb affär. Den är ju så fin!
På min långa minuslista ligger också en bortappad mobil. Gah, för alkoholens påverkan^^ Men skoj hade vi iaf! Som fan, vill jag tillägga.
Aja, jag kämpar på, låt oss bara få lägenheten så är jag så nöjd så!
