Inom mig

Det är tider som nu som får mig att tänka tillbaka en hel del på mitt liv. Ända sedan jag vart tillsammans med Alex för över 2 år sedan, har jag känt att mitt liv på något sätt gått framåt. Jag vet vad jag vill ha utav mitt liv. Och det är inget extraordinärt alls. Först och främst vill jag må psykiskt bra. Ingenting spelar någon roll om jag lever ett liv fyllt med ångest. Och på den här ämnet har jag kommit en bra bit. Mitt stora hinder förrut var att jag inte ens kunde jobba. Nu är jag timanställd på Blidösundsgården, och även om det är jobbigt ibland, blir det bara lättare och lättare med tiden, och det bäst är att jag kan föreställa mig att jobba mer och även jobba på ett annat ställe. Det här är jättestort för mig! Hela min plan, eller det jag vill uppnå med mitt liv. Är mental frid och självständighet. Och ni anar inte hur dessa ord går hand i hand, särskilt när det kommer till ångest.

I min vardag just nu finns det 3 personer som gör starkast intryck. Första är självklart Alex, som är det bästa som någonsin hänt mig. Jag kan aldrig jämnföra ett tidigare förhållande med det vi har. Även om alla förhållanden är olika, jag jag lätt bunta ihop dom gamla och säga att det var i princip samma sak och sen sätta Alex i sin alldeles egna kategori. Jag har funnit det jag så många gånger skämtat om. Annelie i pojkvän version. Inte så att dom är lika, utan den relationen jag och Annelie har. Så avslappnade vi är, och känslan av att känna sig trygg, kärleken, lättsamheten. Det har jag hittat i Alexander. Han är lika mycket min bästa vän som Annelie är, och även fast han är kille, kan vi prata om allt. Verkligen allt. Och Annelie är den andra personen i mitt liv.

Man pratar ofta om “mannen i sitt liv”. Det här är verkligen mannen i mitt liv. Personen som jag finner totalt felfri, som kompletterar mig perfekt och som gör mitt liv underbart. tryggt och roligt. Någon jag tänker i framtiden skaffa barn med, och som jag hoppas kommer bli gammal med. Plötsligt kan jag fantisera framåt i tiden och den är ljus.

Jag önskar att dåtid inte skulle spela någon roll i varken nutid eller framtid. Men det finns faktum som för alltid kommera tortera mig. Jag pratar aldrig om det. Jag kan säga det som att det är något jag accepterat eller som inte rör mig särskilt längre, men faktum är… Att ju äldre jag blir, desstå mer har jag känt deras avsaknad. Att behöva växa upp utan föräldrar är tortyr. Ständig smärta, saknad, tomrum, avundsjuka, längtan. Och framför allt, kanske ett samlat ord är Sorg. Att dessutom ha fått smak på hur det är att ha föräldrar fram till att man är 9 då mamma dog och sen 14 när pappa dog, gör inte saken bättre. och låt mig nu förtydliga att jag sätter deras problem till alkoholen och allt det negativa dom gjorde som föräldrar åt sidan. Jag pratar om det där generella som man bara är som förälder. Trygghet, stöd, grund, nån att relatera till, ovillkorlig kärlek, familj. Kan väl inte påstå att jag fick det där i bra doser, men deras död bidrar till att dom i mitt huvud lever vidare som föräldrar som skärpte sig, som var nyktra. Som gav mig de råd jag behövde i mina tonår. Som sa förlåt, eller som förklarade för mig varför dom betedde sig som dom gjorde. En mamma att sminka, att låna kläder av, att shoppa med. Och en pappa som delar mitt heta intresse för teknik, sci-fi och datorer.

Smärtan är obeskrivlig. Och det slutar inte hos mig. Mina barn kommer inte att ha en mormor och morfar, och där har vi en annan sorts smärta. Otillräcklig.

jag vill ge en bild till er hur det kan vara att vara jag. Kanske uppskattar ni era föräldrar lite extra, kanske förstår ni varför jag ibland exploderar i raseri eller hulkar i gråt. Eller så kanske ni tänker ändå, som jag gör ibland…

Hur fan vart jag ändå så vettig?

Det är med  tårar i ögonen och darrande underläpp jag avslutar detta blogginlägg, men jag vill ocså ge Dig som läser en varm kram, för du är troligen en av mina vänner!