Du har säkert redan läst rubriken, men när jag skriver detta, har jag fortfarande inte kommit på någon bra rubrik att skriva.
Igår var jag stark. Jag måste säga det själv. Det var sannerligen en prövning. Men jag litade på min känsla och jag vägrade flytta mig. Jag ska ta det från början...
För några dagar sedan när jag och Inge skulle gå ut på förmiddagen för att ta en cigg till vårt kaffe, så började hans arm att lägga av igen. Tänk att du håller i något och att armen tappar all sin kraft, och faller, du kämpar för att hålla upp den vilket går vissa sekunder, men sen faller den igen, vilket ger ryckiga rörelser och kaffet flög överallt. Den stunden, insåg jag verkligen att något var riktigt fel. Jag insåg, att det var jag som skulle behöva ta tag i det här, och att Inge, blundade hårt för det, och skyllde på det vanliga. Museklinflammationer. På väg dagen efter, till jobbet, otroligt orolig över att lämna Inge helt själv. Ringde jag Alex för att prata, och för att berätta att jag är orolig, och att jag nog har anledning att oroa mig pga hans sympotomer. Alex nämner något om Tia-attacker.
Väl på jobbet konsulterar jag en kollega, och nu dyker samma ord upp. Tia-attacker. Här reagerar jag och frågar vad detta är, som även min pojkvän nämnt, och får förklarat för mig att det är symptomer på syresbrist i hjärnan , vilket orsakas av proppar i hjärnan, vilket kan leda till Stroke.
På min kl10-rast går jag ner för att prata med syster Ann som jobbar på Blidömott. Även hon tar upp TIA-attacker, och talar om för mig att detta är allvarligt, och att han behöver komma till sjukhus idag. Så jag ringer Alex, oxh han får tillåtelse att gå tidigare från sitt jobb, och hämtar upp mig kl 13 när jag slutat för att nu åka hem till Inge och få med honom till sjukhus. Under hela dagen, funderade jag på att ringa hem. Så många gånger tog jag upp mobilen, men jag ringde aldrig utav räddslan att han inte skulle svara.
I bilen ringer jag och när han svarar berättar jag precis som det är. Att jag pratat med en sköterska om hans attacker och att hennes råd, och min kollegas, är att han behöver åka till akuten idag. Inge säger att vi kan diskutera saken när vi kommer hem. Och jag vet att det här kommer bli ett krig.
Lite snabb bakgrundsfakta. Inge är en annorlunda man. Han har sin egen verklighet och sin egen sanning. Vilket betyder att det han säger kan vara för honom äkta eller, bara en lögn, som han gärna sprider omkring sig, för att komma undan. Inge är inte någon som tar smällar och biter ihop. Han undviker smällar och blir han träffad springer han därifrån gråtandes. Exempelvis, klättrade han upp i träd när tandläkaren kom med båten till Furusund, när han var ung. Och hans ruttnande tänder, och hans stora frånvaro av att äga en tandborde någonsin, är total. Och när han nu, såklart inte kan bita i bröd, för att tänderna faller ut, beror det på att han som ung fick vitaminbrist i med dålig mat under kriget. Och att nu gå till en tandläkare... Borde, men njaaa, på ett ungefär. Så, när vi kom hem, och jag berättade att läget är allvarligt, men att vi nu kan se om vi behöver ora oss genom att göra en röngen, gick inte alls hem. Han visste att det var inget att ora sig för. Det var bara hans muskelimflammationer. och tillslut, efter många diskutioner, började han be, nästintill på sina bara knän. Jag stod pall "Det är inget att diskutera, vi åker" Jag sa till honom att jag vill han inget illa, tvärtom. Och jag frågade honom" Om en sköterska sa till dig Inge, att Veronica måste till akuten ikväll, vad hon än säger, det här är allvarligt!" Skulle inte du tvinga med mig dit då? Inge sa " Självklart!" Han ville åka i morrn ist, eller på måndag, men jag visste att det bara var dumma ursäkter. Det var nu el aldrig. Nu skulle vi åka. Aldrig att jag skulle oroa mig ens en natt till! 2 timmar senare. Tog han sitt förnuft till fånga och började klä om och packa, och jag tror att jag kanske hörde ett "du har kanske lite rätt..."
Inlägget blir långt, men i nuläget ska Inge stanna sin andra natt på sjukhuset. Efter prover och röntgen. Dom märker också att något är fel. Det är TIA attacker, men inget syntes på röntgen.
Jag ska prata med en sköterska imorrn, om läget, idag har jag pratat med Inge, och ja, han låter olika varje gång. Sluddrar ena gången, okej andra men om något stressad och förvirrad.
Jag vill inte vara negativ, men jag förbereder mig på det värsta. Jag älskar min Inge, jag vill bara att han ska må så bra som möjligt, utan att han ska lida.
Ta inte dina föräldrar för givet. Jag har inga och jag saknar dom fruktansvärt. Även dina vänner, alla nära och kära. Ingen finns där för evigt, men gör tiden, lång som kort, bra och kärleksfull.
/Veronica
Igår var jag stark. Jag måste säga det själv. Det var sannerligen en prövning. Men jag litade på min känsla och jag vägrade flytta mig. Jag ska ta det från början...
För några dagar sedan när jag och Inge skulle gå ut på förmiddagen för att ta en cigg till vårt kaffe, så började hans arm att lägga av igen. Tänk att du håller i något och att armen tappar all sin kraft, och faller, du kämpar för att hålla upp den vilket går vissa sekunder, men sen faller den igen, vilket ger ryckiga rörelser och kaffet flög överallt. Den stunden, insåg jag verkligen att något var riktigt fel. Jag insåg, att det var jag som skulle behöva ta tag i det här, och att Inge, blundade hårt för det, och skyllde på det vanliga. Museklinflammationer. På väg dagen efter, till jobbet, otroligt orolig över att lämna Inge helt själv. Ringde jag Alex för att prata, och för att berätta att jag är orolig, och att jag nog har anledning att oroa mig pga hans sympotomer. Alex nämner något om Tia-attacker.
Väl på jobbet konsulterar jag en kollega, och nu dyker samma ord upp. Tia-attacker. Här reagerar jag och frågar vad detta är, som även min pojkvän nämnt, och får förklarat för mig att det är symptomer på syresbrist i hjärnan , vilket orsakas av proppar i hjärnan, vilket kan leda till Stroke.
På min kl10-rast går jag ner för att prata med syster Ann som jobbar på Blidömott. Även hon tar upp TIA-attacker, och talar om för mig att detta är allvarligt, och att han behöver komma till sjukhus idag. Så jag ringer Alex, oxh han får tillåtelse att gå tidigare från sitt jobb, och hämtar upp mig kl 13 när jag slutat för att nu åka hem till Inge och få med honom till sjukhus. Under hela dagen, funderade jag på att ringa hem. Så många gånger tog jag upp mobilen, men jag ringde aldrig utav räddslan att han inte skulle svara.
I bilen ringer jag och när han svarar berättar jag precis som det är. Att jag pratat med en sköterska om hans attacker och att hennes råd, och min kollegas, är att han behöver åka till akuten idag. Inge säger att vi kan diskutera saken när vi kommer hem. Och jag vet att det här kommer bli ett krig.
Lite snabb bakgrundsfakta. Inge är en annorlunda man. Han har sin egen verklighet och sin egen sanning. Vilket betyder att det han säger kan vara för honom äkta eller, bara en lögn, som han gärna sprider omkring sig, för att komma undan. Inge är inte någon som tar smällar och biter ihop. Han undviker smällar och blir han träffad springer han därifrån gråtandes. Exempelvis, klättrade han upp i träd när tandläkaren kom med båten till Furusund, när han var ung. Och hans ruttnande tänder, och hans stora frånvaro av att äga en tandborde någonsin, är total. Och när han nu, såklart inte kan bita i bröd, för att tänderna faller ut, beror det på att han som ung fick vitaminbrist i med dålig mat under kriget. Och att nu gå till en tandläkare... Borde, men njaaa, på ett ungefär. Så, när vi kom hem, och jag berättade att läget är allvarligt, men att vi nu kan se om vi behöver ora oss genom att göra en röngen, gick inte alls hem. Han visste att det var inget att ora sig för. Det var bara hans muskelimflammationer. och tillslut, efter många diskutioner, började han be, nästintill på sina bara knän. Jag stod pall "Det är inget att diskutera, vi åker" Jag sa till honom att jag vill han inget illa, tvärtom. Och jag frågade honom" Om en sköterska sa till dig Inge, att Veronica måste till akuten ikväll, vad hon än säger, det här är allvarligt!" Skulle inte du tvinga med mig dit då? Inge sa " Självklart!" Han ville åka i morrn ist, eller på måndag, men jag visste att det bara var dumma ursäkter. Det var nu el aldrig. Nu skulle vi åka. Aldrig att jag skulle oroa mig ens en natt till! 2 timmar senare. Tog han sitt förnuft till fånga och började klä om och packa, och jag tror att jag kanske hörde ett "du har kanske lite rätt..."
Inlägget blir långt, men i nuläget ska Inge stanna sin andra natt på sjukhuset. Efter prover och röntgen. Dom märker också att något är fel. Det är TIA attacker, men inget syntes på röntgen.
Jag ska prata med en sköterska imorrn, om läget, idag har jag pratat med Inge, och ja, han låter olika varje gång. Sluddrar ena gången, okej andra men om något stressad och förvirrad.
Jag vill inte vara negativ, men jag förbereder mig på det värsta. Jag älskar min Inge, jag vill bara att han ska må så bra som möjligt, utan att han ska lida.
Ta inte dina föräldrar för givet. Jag har inga och jag saknar dom fruktansvärt. Även dina vänner, alla nära och kära. Ingen finns där för evigt, men gör tiden, lång som kort, bra och kärleksfull.
/Veronica
