Åter igen, var Inge tvungen att åka in på sjukhus.
Men under omständigheterna mår han bra, och har fått behandling. Han fick en liten blodpropp som jag förstår. Och det ska tydligen vara minnet som är påverkat. Jag har inte märkt av nått än så länge. Pratat med han flertal ggr idag. och idag har han varit ganska uppåt och pigg.
Tog chansen idag att skrubba hans säng, och byta allt i den. Tvätta hans kläder och åter igen tagga mig själv inför att ja måste försöka få förändringar här hemma till Inges hälsas fördel. Och det måste ske en förbättring va gäller hygien för hans del. Men, han e seg, gubben. Han vill gärna smita. Mycket hellre titta på text tv än duscha.
Beroende på hur han fungerar nu, måste jag ta kontakt med biståndsbedömmaren som var här i höstas och gav mig nada, igen. Jag måste forska i mina rättigheter och skyldigheter. Jag vill hjälpa Inge, jag vet att han behöver hjälp och han behöver mig som person. Men hur lever jag medans? Kan man vara anhörigvårdare och leva ändå? Jag vill sköta om honom så mycket det går själv, bara jag har pengar till att leva. Går det att kombinera? Finns det ingen mänsklig rättighet som heter så "Rätten att sköta om en älskad inför hans sista år" Eller Rätten att bli omskött av någon du älskar och känner dig trygg med"?
Jag vill inte ha karriär. Jag vill vårda den sista familjen jag har kvar.
Inge behöver mig och jag honom. Jag sviker aldrig!
