Gjorde något riktigt kul och snyggt på mina naglar häromdagen, så jag gjorde om det och satte ihop en liten film om hur, och vad jag använde i min manikyr. Synd att det var just min nya rosa mobil jag filmade med, hade velat visa hur otroligt fint min mobil matchade mina naglar! :P
Glöm nu inte att skriva nån liten kommentar iaf ; )
fredag 10 oktober 2008
lördag 4 oktober 2008
Min Inge...
Du har säkert redan läst rubriken, men när jag skriver detta, har jag fortfarande inte kommit på någon bra rubrik att skriva.
Igår var jag stark. Jag måste säga det själv. Det var sannerligen en prövning. Men jag litade på min känsla och jag vägrade flytta mig. Jag ska ta det från början...
För några dagar sedan när jag och Inge skulle gå ut på förmiddagen för att ta en cigg till vårt kaffe, så började hans arm att lägga av igen. Tänk att du håller i något och att armen tappar all sin kraft, och faller, du kämpar för att hålla upp den vilket går vissa sekunder, men sen faller den igen, vilket ger ryckiga rörelser och kaffet flög överallt. Den stunden, insåg jag verkligen att något var riktigt fel. Jag insåg, att det var jag som skulle behöva ta tag i det här, och att Inge, blundade hårt för det, och skyllde på det vanliga. Museklinflammationer. På väg dagen efter, till jobbet, otroligt orolig över att lämna Inge helt själv. Ringde jag Alex för att prata, och för att berätta att jag är orolig, och att jag nog har anledning att oroa mig pga hans sympotomer. Alex nämner något om Tia-attacker.
Väl på jobbet konsulterar jag en kollega, och nu dyker samma ord upp. Tia-attacker. Här reagerar jag och frågar vad detta är, som även min pojkvän nämnt, och får förklarat för mig att det är symptomer på syresbrist i hjärnan , vilket orsakas av proppar i hjärnan, vilket kan leda till Stroke.
På min kl10-rast går jag ner för att prata med syster Ann som jobbar på Blidömott. Även hon tar upp TIA-attacker, och talar om för mig att detta är allvarligt, och att han behöver komma till sjukhus idag. Så jag ringer Alex, oxh han får tillåtelse att gå tidigare från sitt jobb, och hämtar upp mig kl 13 när jag slutat för att nu åka hem till Inge och få med honom till sjukhus. Under hela dagen, funderade jag på att ringa hem. Så många gånger tog jag upp mobilen, men jag ringde aldrig utav räddslan att han inte skulle svara.
I bilen ringer jag och när han svarar berättar jag precis som det är. Att jag pratat med en sköterska om hans attacker och att hennes råd, och min kollegas, är att han behöver åka till akuten idag. Inge säger att vi kan diskutera saken när vi kommer hem. Och jag vet att det här kommer bli ett krig.
Lite snabb bakgrundsfakta. Inge är en annorlunda man. Han har sin egen verklighet och sin egen sanning. Vilket betyder att det han säger kan vara för honom äkta eller, bara en lögn, som han gärna sprider omkring sig, för att komma undan. Inge är inte någon som tar smällar och biter ihop. Han undviker smällar och blir han träffad springer han därifrån gråtandes. Exempelvis, klättrade han upp i träd när tandläkaren kom med båten till Furusund, när han var ung. Och hans ruttnande tänder, och hans stora frånvaro av att äga en tandborde någonsin, är total. Och när han nu, såklart inte kan bita i bröd, för att tänderna faller ut, beror det på att han som ung fick vitaminbrist i med dålig mat under kriget. Och att nu gå till en tandläkare... Borde, men njaaa, på ett ungefär. Så, när vi kom hem, och jag berättade att läget är allvarligt, men att vi nu kan se om vi behöver ora oss genom att göra en röngen, gick inte alls hem. Han visste att det var inget att ora sig för. Det var bara hans muskelimflammationer. och tillslut, efter många diskutioner, började han be, nästintill på sina bara knän. Jag stod pall "Det är inget att diskutera, vi åker" Jag sa till honom att jag vill han inget illa, tvärtom. Och jag frågade honom" Om en sköterska sa till dig Inge, att Veronica måste till akuten ikväll, vad hon än säger, det här är allvarligt!" Skulle inte du tvinga med mig dit då? Inge sa " Självklart!" Han ville åka i morrn ist, eller på måndag, men jag visste att det bara var dumma ursäkter. Det var nu el aldrig. Nu skulle vi åka. Aldrig att jag skulle oroa mig ens en natt till! 2 timmar senare. Tog han sitt förnuft till fånga och började klä om och packa, och jag tror att jag kanske hörde ett "du har kanske lite rätt..."
Inlägget blir långt, men i nuläget ska Inge stanna sin andra natt på sjukhuset. Efter prover och röntgen. Dom märker också att något är fel. Det är TIA attacker, men inget syntes på röntgen.
Jag ska prata med en sköterska imorrn, om läget, idag har jag pratat med Inge, och ja, han låter olika varje gång. Sluddrar ena gången, okej andra men om något stressad och förvirrad.
Jag vill inte vara negativ, men jag förbereder mig på det värsta. Jag älskar min Inge, jag vill bara att han ska må så bra som möjligt, utan att han ska lida.
Ta inte dina föräldrar för givet. Jag har inga och jag saknar dom fruktansvärt. Även dina vänner, alla nära och kära. Ingen finns där för evigt, men gör tiden, lång som kort, bra och kärleksfull.
/Veronica
Igår var jag stark. Jag måste säga det själv. Det var sannerligen en prövning. Men jag litade på min känsla och jag vägrade flytta mig. Jag ska ta det från början...
För några dagar sedan när jag och Inge skulle gå ut på förmiddagen för att ta en cigg till vårt kaffe, så började hans arm att lägga av igen. Tänk att du håller i något och att armen tappar all sin kraft, och faller, du kämpar för att hålla upp den vilket går vissa sekunder, men sen faller den igen, vilket ger ryckiga rörelser och kaffet flög överallt. Den stunden, insåg jag verkligen att något var riktigt fel. Jag insåg, att det var jag som skulle behöva ta tag i det här, och att Inge, blundade hårt för det, och skyllde på det vanliga. Museklinflammationer. På väg dagen efter, till jobbet, otroligt orolig över att lämna Inge helt själv. Ringde jag Alex för att prata, och för att berätta att jag är orolig, och att jag nog har anledning att oroa mig pga hans sympotomer. Alex nämner något om Tia-attacker.
Väl på jobbet konsulterar jag en kollega, och nu dyker samma ord upp. Tia-attacker. Här reagerar jag och frågar vad detta är, som även min pojkvän nämnt, och får förklarat för mig att det är symptomer på syresbrist i hjärnan , vilket orsakas av proppar i hjärnan, vilket kan leda till Stroke.
På min kl10-rast går jag ner för att prata med syster Ann som jobbar på Blidömott. Även hon tar upp TIA-attacker, och talar om för mig att detta är allvarligt, och att han behöver komma till sjukhus idag. Så jag ringer Alex, oxh han får tillåtelse att gå tidigare från sitt jobb, och hämtar upp mig kl 13 när jag slutat för att nu åka hem till Inge och få med honom till sjukhus. Under hela dagen, funderade jag på att ringa hem. Så många gånger tog jag upp mobilen, men jag ringde aldrig utav räddslan att han inte skulle svara.
I bilen ringer jag och när han svarar berättar jag precis som det är. Att jag pratat med en sköterska om hans attacker och att hennes råd, och min kollegas, är att han behöver åka till akuten idag. Inge säger att vi kan diskutera saken när vi kommer hem. Och jag vet att det här kommer bli ett krig.
Lite snabb bakgrundsfakta. Inge är en annorlunda man. Han har sin egen verklighet och sin egen sanning. Vilket betyder att det han säger kan vara för honom äkta eller, bara en lögn, som han gärna sprider omkring sig, för att komma undan. Inge är inte någon som tar smällar och biter ihop. Han undviker smällar och blir han träffad springer han därifrån gråtandes. Exempelvis, klättrade han upp i träd när tandläkaren kom med båten till Furusund, när han var ung. Och hans ruttnande tänder, och hans stora frånvaro av att äga en tandborde någonsin, är total. Och när han nu, såklart inte kan bita i bröd, för att tänderna faller ut, beror det på att han som ung fick vitaminbrist i med dålig mat under kriget. Och att nu gå till en tandläkare... Borde, men njaaa, på ett ungefär. Så, när vi kom hem, och jag berättade att läget är allvarligt, men att vi nu kan se om vi behöver ora oss genom att göra en röngen, gick inte alls hem. Han visste att det var inget att ora sig för. Det var bara hans muskelimflammationer. och tillslut, efter många diskutioner, började han be, nästintill på sina bara knän. Jag stod pall "Det är inget att diskutera, vi åker" Jag sa till honom att jag vill han inget illa, tvärtom. Och jag frågade honom" Om en sköterska sa till dig Inge, att Veronica måste till akuten ikväll, vad hon än säger, det här är allvarligt!" Skulle inte du tvinga med mig dit då? Inge sa " Självklart!" Han ville åka i morrn ist, eller på måndag, men jag visste att det bara var dumma ursäkter. Det var nu el aldrig. Nu skulle vi åka. Aldrig att jag skulle oroa mig ens en natt till! 2 timmar senare. Tog han sitt förnuft till fånga och började klä om och packa, och jag tror att jag kanske hörde ett "du har kanske lite rätt..."
Inlägget blir långt, men i nuläget ska Inge stanna sin andra natt på sjukhuset. Efter prover och röntgen. Dom märker också att något är fel. Det är TIA attacker, men inget syntes på röntgen.
Jag ska prata med en sköterska imorrn, om läget, idag har jag pratat med Inge, och ja, han låter olika varje gång. Sluddrar ena gången, okej andra men om något stressad och förvirrad.
Jag vill inte vara negativ, men jag förbereder mig på det värsta. Jag älskar min Inge, jag vill bara att han ska må så bra som möjligt, utan att han ska lida.
Ta inte dina föräldrar för givet. Jag har inga och jag saknar dom fruktansvärt. Även dina vänner, alla nära och kära. Ingen finns där för evigt, men gör tiden, lång som kort, bra och kärleksfull.
/Veronica
torsdag 2 oktober 2008
Jag är vuxen.
Jag fyller 26 i januari, så jag vet att jag är vuxen. Och visst, ibland önskar man att man inte skulla behöva ta alla beslut, och inte behöva ta ansvar. Men jag inser fakta, nu är jag vuxen, och allt det som hör till.
Det har hänt så otroligt mycket senaste 2 åren. Och man kan verkligen säga att mitt liv tog fart när jag träffade Alex. Innan dess stod jag och stampa, mådde dåligt och hade panik över att jag inte kunde se någon direkt framtid. Nu har jag utbildat mig, och har jobb. Gått ner i vikt, och mer behövdes inte för att jag ska känna mig som en helt ny person.
Men, så den jobbiga delen just nu med att vara vuxen. Studieskulder & Inge.
För det första så vart jag aldrig vuxen i hans ögon, utan han beteer sig mot mig som jag är 10. Han vill kolla så jag har med mig allt, han tom gräver i mina väskor och öppnar min post. Fast att jag sagt ifrån så många gånger i höga decibel. Får ingen respekt alls.
Det jag inser nu, är att han är beroende av mig, inte tvärtom, och att det alltid har varit så. Och absolut är så nu. Men han håller kvar hårt. Jag kräver mitt privatliv och min integritet, vilket han uppenbarligen inte alls respekterar, så då sliter jag mig loss.
Jag sa för inte så länge sedan att även om Alex skaffar lägenhet så kan jag inte flytta från Inge. Han behöver mig. Efter allt han gjort för mig, borde jag bo kvar och ta hand om honom. Men så slog det mig. När ska jag får leva MITT liv då? När får jag vara fri? Det här är inget värdigt liv. Att bli behandlad som om jag hela tiden inte klarar av att hålla koll på mina egna saker, och att aldrig få chansen att testa mina vingar.
Så jag har tagit beslutet att flytta ihop med Alex. Det är det jag vill göra, och jag vill verkligen äntligen kunna ställa min väska i hallen utan att nån gräver i den för att kolla om jag har nödvändigheter med mig, fast än jag sagt att jag verkligen har det. Och att se min post i en hög, ist för att aldrig se den, och sen få veta att jag har skulder hos kronofogden. Som ni hör, det är helt absurt.
Jag är inte förståndshandikappad, jag kan ta hand om mig själv.
Inge har varit dålig sista tiden, och behöver ta prover etc, men han vill inte inse. Fast än att jag talar om att jag är orolig, och att jag vill inte hitta honom krälandes på golvet nått mer. Han repar sig varje gång, men något är uppenbarligen fel. Jag vill inte köra över honom och ta beslut för honom, utan så länge det inte är fara för hans liv, låta honom bestämma själv. Men jag ser också, att han tar inga förnuftiga beslut. Imorgon när jag jobbar ska jag prata med distriktsköterskan på Blidö. Inge behöver hemtjänst, speicellt nu när jag tänker flyga ur boet, inte en dag försent.
Jobbig sits just nu, känner mig kluven, orolig. Hans hälsa går först iaf.
Alex ska lägga ett bud idag. Lägre än det dom vill ha, men jag hoppas dom accepterar eftersom inga andra är intresserade. Har panik, och vill inte förlora lägenheten. Jag hoppas så dom vill göra en snabb affär. Den är ju så fin!
På min långa minuslista ligger också en bortappad mobil. Gah, för alkoholens påverkan^^ Men skoj hade vi iaf! Som fan, vill jag tillägga.
Aja, jag kämpar på, låt oss bara få lägenheten så är jag så nöjd så!
Det har hänt så otroligt mycket senaste 2 åren. Och man kan verkligen säga att mitt liv tog fart när jag träffade Alex. Innan dess stod jag och stampa, mådde dåligt och hade panik över att jag inte kunde se någon direkt framtid. Nu har jag utbildat mig, och har jobb. Gått ner i vikt, och mer behövdes inte för att jag ska känna mig som en helt ny person.
Men, så den jobbiga delen just nu med att vara vuxen. Studieskulder & Inge.
För det första så vart jag aldrig vuxen i hans ögon, utan han beteer sig mot mig som jag är 10. Han vill kolla så jag har med mig allt, han tom gräver i mina väskor och öppnar min post. Fast att jag sagt ifrån så många gånger i höga decibel. Får ingen respekt alls.
Det jag inser nu, är att han är beroende av mig, inte tvärtom, och att det alltid har varit så. Och absolut är så nu. Men han håller kvar hårt. Jag kräver mitt privatliv och min integritet, vilket han uppenbarligen inte alls respekterar, så då sliter jag mig loss.
Jag sa för inte så länge sedan att även om Alex skaffar lägenhet så kan jag inte flytta från Inge. Han behöver mig. Efter allt han gjort för mig, borde jag bo kvar och ta hand om honom. Men så slog det mig. När ska jag får leva MITT liv då? När får jag vara fri? Det här är inget värdigt liv. Att bli behandlad som om jag hela tiden inte klarar av att hålla koll på mina egna saker, och att aldrig få chansen att testa mina vingar.
Så jag har tagit beslutet att flytta ihop med Alex. Det är det jag vill göra, och jag vill verkligen äntligen kunna ställa min väska i hallen utan att nån gräver i den för att kolla om jag har nödvändigheter med mig, fast än jag sagt att jag verkligen har det. Och att se min post i en hög, ist för att aldrig se den, och sen få veta att jag har skulder hos kronofogden. Som ni hör, det är helt absurt.
Jag är inte förståndshandikappad, jag kan ta hand om mig själv.
Inge har varit dålig sista tiden, och behöver ta prover etc, men han vill inte inse. Fast än att jag talar om att jag är orolig, och att jag vill inte hitta honom krälandes på golvet nått mer. Han repar sig varje gång, men något är uppenbarligen fel. Jag vill inte köra över honom och ta beslut för honom, utan så länge det inte är fara för hans liv, låta honom bestämma själv. Men jag ser också, att han tar inga förnuftiga beslut. Imorgon när jag jobbar ska jag prata med distriktsköterskan på Blidö. Inge behöver hemtjänst, speicellt nu när jag tänker flyga ur boet, inte en dag försent.
Jobbig sits just nu, känner mig kluven, orolig. Hans hälsa går först iaf.
Alex ska lägga ett bud idag. Lägre än det dom vill ha, men jag hoppas dom accepterar eftersom inga andra är intresserade. Har panik, och vill inte förlora lägenheten. Jag hoppas så dom vill göra en snabb affär. Den är ju så fin!
På min långa minuslista ligger också en bortappad mobil. Gah, för alkoholens påverkan^^ Men skoj hade vi iaf! Som fan, vill jag tillägga.
Aja, jag kämpar på, låt oss bara få lägenheten så är jag så nöjd så!
måndag 22 september 2008
Min viktnedgång
(Bilden föreställer mig före och efter viktnedgången-> )
I våras bestämde jag mig engång för alla att jag skulle gå ner i vikt. Att jag åtminstonde skulle ner till en vikt jag varit i förrut, och att jag skulle bli bekväm i min kropp. Jag har alltid kämpat med min vikt, men jag har aldrig vägt så mycket som jag gjorde i våras. Min längd vet ni redan, och till det passar inte 66 kilo.
Eftersom jag försökt gå ner förrut och också lyckats hålla min vikt genom att tänka på vilken mat som var bra och motion som passade mig, hade jag en aning om hur jag skulle gå tillväga. För det första bestämde jag mig för att inte ta några genvägar. Alltså inga mediciner eller pulver, utan vanlig mat och vanliga promenader och träning. Jag gick i princip en 20 mins rask promenad varje dag, och jag åt den mesta maten med en stor mängd sallad till. Helst mer sallad än annan mat. Mycket frukt och vatten, och en underbar pojkvän som höll fast mig när godissuget vart för stort^^
Kilona rasade. Och eftersom jag skrev upp varje vecka vad jag vägde och fotograferade mig, såg jag verkligen med egna ögon att jag minskade i vikt och i mått. Mina gamla kläder började passa, och motivationen var på topp!
Nu över sommaren har jag levt med min nya vikt som är på 58kg vilket var mitt andra delmål, och jag håller vikten. Nu har jag satt igång igen, och ska ner till 54 kg, det jag brukade väga helt enkelt.
Så bloggen är ju ett yperligt forum att berätta om hur det går för mig!
I våras bestämde jag mig engång för alla att jag skulle gå ner i vikt. Att jag åtminstonde skulle ner till en vikt jag varit i förrut, och att jag skulle bli bekväm i min kropp. Jag har alltid kämpat med min vikt, men jag har aldrig vägt så mycket som jag gjorde i våras. Min längd vet ni redan, och till det passar inte 66 kilo.
Eftersom jag försökt gå ner förrut och också lyckats hålla min vikt genom att tänka på vilken mat som var bra och motion som passade mig, hade jag en aning om hur jag skulle gå tillväga. För det första bestämde jag mig för att inte ta några genvägar. Alltså inga mediciner eller pulver, utan vanlig mat och vanliga promenader och träning. Jag gick i princip en 20 mins rask promenad varje dag, och jag åt den mesta maten med en stor mängd sallad till. Helst mer sallad än annan mat. Mycket frukt och vatten, och en underbar pojkvän som höll fast mig när godissuget vart för stort^^
Kilona rasade. Och eftersom jag skrev upp varje vecka vad jag vägde och fotograferade mig, såg jag verkligen med egna ögon att jag minskade i vikt och i mått. Mina gamla kläder började passa, och motivationen var på topp!
Nu över sommaren har jag levt med min nya vikt som är på 58kg vilket var mitt andra delmål, och jag håller vikten. Nu har jag satt igång igen, och ska ner till 54 kg, det jag brukade väga helt enkelt.
Så bloggen är ju ett yperligt forum att berätta om hur det går för mig!
fredag 19 september 2008
Wannabe sambo
Åh jag är så exalterad!
Alex och jag har varit och tittat på en etta I norrtälje på35 kvm. Jag vart helt tokigt kär i lägenheten. Inget man kan se med blotta ögat, men den kändes bara så bra! Vart lugn och trygg, och bara harmonisk och lycklig av att vara där inne, och ville inte alls gå därifrån. Det helt underbara kom när märklaren sa att det bara var en till som tittat på lägenheten. Wow! Då finns det en chans att det kanske bara är Alex som är intresserade och att Alex därmed kan pressa ner priset! Märklaren ringde igår och berättade att det bara nu är Alex som är intresserade av den!!! WEE! Så på måndag ska Alex till banken igen, och så får vi se om Alex lägger ett bud sen! (Innan ska vi ha en inspektion på mögel etc, för att kolla att allt är okej, innan köpet)
För övrigt har jag fått veta att en tjänst av de två jag sökte nu är tagen. Något jag var beredd på för hon som gick på den raden, sökte ju den såklart och är också utbildad så varför inte? Glad för henne faktiskt. Nu hoppas jag på den andra på 67%. Jobbade kvällspass +jour igår, vilket var första gången jag jobbar jour, och det gick toppen. sov ganska bra förrutom att jag vakna av lite larm etc. Skadeglad blir man när man går hem när alla andra börjar jobba. haha!
Så idag lekte jag runt som jag brukar med smink och kamera :P Och så här fin kan man bli då.
Nu kommer snart Alex! Å ja älskar min pojke!
söndag 14 september 2008
Grå vardag
Har en stor lucka just nu utan jobb, och jag blir tokig... Har ingen ork, och ingen lust att göra någonting. Det enda som vart gjort idag, var en sminking och lite 
bilder, allt annat gjordes vid dator, så som World of warcraft, youtube och allmänt surfande.
bilder, allt annat gjordes vid dator, så som World of warcraft, youtube och allmänt surfande.Börjat titta efter vinterskor, kommit en ny modell som jag gillar.
( Bild från idag-> )
lördag 13 september 2008
Oriflame - Det svenska kosmetikföretaget
Vill absolut tipsa om att besöka min goda vän Zandra´s sida hos Oriflame, här kan du bl.a se vad just Zandra har testat för prdukter, och beställa dom genom henne. Priserna är bra och deras policy är att inte använda några som helst produkter som härrör från döda djur, och inte heller prova nya produkter på djur. Inga av Oriflames kosmetiska sammansättningar som tagits fram av företaget, eller av underleverantörer, har testats på djur.Kan det bli bättre?
Väntar själv på Oriflame-katalogen!
Och den kan du också få i din brevlåda om du hör av dig till Zandra med ditt namn och adress via hennes mail: zandrals@hotmail.com
Testat Oriflame´s prdukter?, skriv gärna om det i Kommentarer.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Buzzador
