Kan inte vara tyst

Som vanligt… När något berör mig mycket som nu, kan jag lixom inte vara tyst. och nej, jag har inte med saken att göra, men jag vill iaf ge er en tankeställare.

Kunde inte frågan ha ens ställts? Det verkade ju vara planerat trotts allt.

Han vart sårad… Den blicken vill jag slippa se igen. Ni borde sett den istället!

Jag ångrar OFTAST det jag aldrig sa… Svårt att tro va? ^^

Om jag brydde mig hälften så mycket om alla skulle det räcka…

World of Warcraft gaming mouse from Stelseries

Alex kom hem med ett stort paket igår, och vi är über-exalterade över våra nya leksaker! Värt sitt pris på ca 800kr när vi spelar Wow dagligen, och är ett gemensamt intresse. Den är smart som attan med alla sina knappar, nästan lite overkill. Finns mer knappar på musen än jag har fingrar på handen. Och eftersom jag är jag, så får den stort plus för att man kan ändra färg på den! den lyser och eller pulserar ut ljus, i valfri färg! Efter nog utvald nyans av rosa såg den ut såhär.

Dagsljus:

I mörkare omgivning:

Inom mig

Det är tider som nu som får mig att tänka tillbaka en hel del på mitt liv. Ända sedan jag vart tillsammans med Alex för över 2 år sedan, har jag känt att mitt liv på något sätt gått framåt. Jag vet vad jag vill ha utav mitt liv. Och det är inget extraordinärt alls. Först och främst vill jag må psykiskt bra. Ingenting spelar någon roll om jag lever ett liv fyllt med ångest. Och på den här ämnet har jag kommit en bra bit. Mitt stora hinder förrut var att jag inte ens kunde jobba. Nu är jag timanställd på Blidösundsgården, och även om det är jobbigt ibland, blir det bara lättare och lättare med tiden, och det bäst är att jag kan föreställa mig att jobba mer och även jobba på ett annat ställe. Det här är jättestort för mig! Hela min plan, eller det jag vill uppnå med mitt liv. Är mental frid och självständighet. Och ni anar inte hur dessa ord går hand i hand, särskilt när det kommer till ångest.

I min vardag just nu finns det 3 personer som gör starkast intryck. Första är självklart Alex, som är det bästa som någonsin hänt mig. Jag kan aldrig jämnföra ett tidigare förhållande med det vi har. Även om alla förhållanden är olika, jag jag lätt bunta ihop dom gamla och säga att det var i princip samma sak och sen sätta Alex i sin alldeles egna kategori. Jag har funnit det jag så många gånger skämtat om. Annelie i pojkvän version. Inte så att dom är lika, utan den relationen jag och Annelie har. Så avslappnade vi är, och känslan av att känna sig trygg, kärleken, lättsamheten. Det har jag hittat i Alexander. Han är lika mycket min bästa vän som Annelie är, och även fast han är kille, kan vi prata om allt. Verkligen allt. Och Annelie är den andra personen i mitt liv.

Man pratar ofta om “mannen i sitt liv”. Det här är verkligen mannen i mitt liv. Personen som jag finner totalt felfri, som kompletterar mig perfekt och som gör mitt liv underbart. tryggt och roligt. Någon jag tänker i framtiden skaffa barn med, och som jag hoppas kommer bli gammal med. Plötsligt kan jag fantisera framåt i tiden och den är ljus.

Jag önskar att dåtid inte skulle spela någon roll i varken nutid eller framtid. Men det finns faktum som för alltid kommera tortera mig. Jag pratar aldrig om det. Jag kan säga det som att det är något jag accepterat eller som inte rör mig särskilt längre, men faktum är… Att ju äldre jag blir, desstå mer har jag känt deras avsaknad. Att behöva växa upp utan föräldrar är tortyr. Ständig smärta, saknad, tomrum, avundsjuka, längtan. Och framför allt, kanske ett samlat ord är Sorg. Att dessutom ha fått smak på hur det är att ha föräldrar fram till att man är 9 då mamma dog och sen 14 när pappa dog, gör inte saken bättre. och låt mig nu förtydliga att jag sätter deras problem till alkoholen och allt det negativa dom gjorde som föräldrar åt sidan. Jag pratar om det där generella som man bara är som förälder. Trygghet, stöd, grund, nån att relatera till, ovillkorlig kärlek, familj. Kan väl inte påstå att jag fick det där i bra doser, men deras död bidrar till att dom i mitt huvud lever vidare som föräldrar som skärpte sig, som var nyktra. Som gav mig de råd jag behövde i mina tonår. Som sa förlåt, eller som förklarade för mig varför dom betedde sig som dom gjorde. En mamma att sminka, att låna kläder av, att shoppa med. Och en pappa som delar mitt heta intresse för teknik, sci-fi och datorer.

Smärtan är obeskrivlig. Och det slutar inte hos mig. Mina barn kommer inte att ha en mormor och morfar, och där har vi en annan sorts smärta. Otillräcklig.

jag vill ge en bild till er hur det kan vara att vara jag. Kanske uppskattar ni era föräldrar lite extra, kanske förstår ni varför jag ibland exploderar i raseri eller hulkar i gråt. Eller så kanske ni tänker ändå, som jag gör ibland…

Hur fan vart jag ändå så vettig?

Det är med  tårar i ögonen och darrande underläpp jag avslutar detta blogginlägg, men jag vill ocså ge Dig som läser en varm kram, för du är troligen en av mina vänner!

Förbereder flytt

Kan inte förstå att det snart är dags! Äntligen, äntligen ska vi får bli äkta sambos och min drömm slår in! Vi fick kontraktet igår, och om allt ser bra ut är det bara att skriva på. Har inte velat skriva så mycket om våran eventuella flytt eftersom inget är bestämt i med att kontraktet inte är påskrivet än, men just nu ser det verkligen ut som att vår flytt kommer att bli av. Vi kommer hyra ett litet hus (30kvm) på gemensam tomt som våra hyresvärdar, som för övrigt är urgulliga! Och vi kommer bo på Vegagatan i Norrtälje, vilket är centralt och nära Annelie och Johannes. Känns viktigt att vara nära dom.

Så nu försöker jag organisera mina saker lite. Fundera på vad jag vill ha med mig, för jag kan omöjligt ta med mig ens en femtedel av allt jag äger och har. Så idag började jag med att sortera mitt smink lite. kasta sånt som har gått ut eller som jag inte använder. Jag skulle behöva bättre förvaring. Typ som en fiskelåda, vilket är ett bra substitut för en äkta makeup trunk.

 

Allt känns overkligt just nu, och lite läskigt. Men man vet ju inte förrän man testat.

Nu ska jag strax möta upp Annelie på Macken. Jag ska få lite kartonger därifrån, vilket är supershysst, så får hon börja deligera sysslor för jag blir helt matt bara jag tittar mig onkring. vet inte vart jag ska börja alls.

Sjukling & vikt

Jag vart snabbt toksjuk i måndags och hade en feber på 39.9. Jag kände mig bokstavligt talat döende. Annelie var rar och kom förbi med lite nyponsoppa och apelsin juice. Det är känt att jag inte kan äta när jag är sjuk, jag kräks ofta upp det lilla jag försöker få i mig helt enkelt, plus att jag har ingen aptit alls. När hon var här kollade jon min hals och hon såg att jag hade vita prickar på mina halsmandlar vilket oftast betyder halsfluss. Febern har nu gått ner en del, men min hals är svullen, slemmig och gör förbaskat ont. och igår när Alex titta mig i halsen kunde han också se vita prickar. Nu är frågan, känner mig aningen bättre, borde jag gå till vårdcentralen ändå? Vi får se om jag bättrar på mig över helgen, annasr tar jag tag i det på måndag.

Något jag inte skrivit om i min blogg är ju min viktnedgång. Ständigt pågående kamp i mitt liv. Bestämde mig ju förra året vid den här tiden att jag skulle kämpa 100% tills jag fick den kropp jag ville ha.  Med 100% menar ja inte varje dag, för jag är människa, men jag tar tag i det när jag kan och har ork, brukar bli perioder när jag står still, och sen perioder när det går bra och jag orkar äta lite lättare och röra på mig mer. Så långsamt går det, men neråt går det iaf :) Och jag hoppas att när jag blivit frisk kan jag ta tag i att gå ut och promenera och Beach 2009 lurar ju bakom hörnet och det vore ju nice att vara i mål då. Så vad är mitt mål? Ja du. Jag har ärligt talat alltid varit mullig så jag vet inte. Första stoppet att känna efter på blir 50kg. Tänk på att jag är liten! Har inte gått ner så mycker mer än det jag gick ner förra året, vilket det mesta försvann under våren då jag kämpade som mest intensivt. Nu står vågen på 54.6 vilket är nästan –12kg. Jag kommer lägga upp före och efter bild lite senare. Känner mig inte riktigt redo för det än.

Kan ju iofs bjuda på hur jag ser ut på www.mymodel.com Jag säger inte att det stämmer, för det gör det inte. Går inte att få särskillt personligt alls faktiskt, men sidan är rätt underhållande, om man tar det för vad det är. Du ser troligen inte alls ut som din docka. Så här säger sidan att min docka ser ut med min startvikt och min nuvarande vikt. Äkta bilder kommer…sen!^^

Jobb sökande

Om du vet att ditt jobb söker timanställda eller någon annan tjänst låt mig gärna få veta. Stora förändringar är på gång. Vi kan kalla det min kamp till att bli självständig. Så jag hoppar nu och hoppas fallet blir bra. Tips, stöd, whatever är varm varmt välkommet! Finns inga dumma förslag! Jag är flexibel, men kom ihåg att jag är utbildad vårdbiträde, men jag testar gärna något annat. Har kikat lite lätt på KY-utbildningar, men jag vill inte behöva ta lån. Betalar fortfarande på mitt gamla. Anyway. Spännande är det, och det kan inte blir så mycket värre än det är nu i alla fall.

Utmanad av Zandra

 

Regler: Kopiera detta till din blogg, utmana 5 personer och berätta det för dom. Varje svar måste börja med första bokstaven i ditt namn! Alla svar måste vara riktiga, hitta inte på ord! Om personen som utmanade dig har ett namn som börjar med samma ord som ditt får du inte ge samma svar som han/hon gjort. Du får heller inte skriva samma svar två gånger eller skriva ditt eget namn som svar! Lycka till!

1. Vad heter du?: Veronica
2. Ett ord på fyra bokstäver:  Vila
3. Flicknamn: Vera
4. Pojknamn: Viktor
5. Yrke: Väktare
6. Färg: Vit
7. Klädesplagg: Vantar
8. Mat: Wok (fuskar jag nu?)
9. Sak i badrummet: Vatten, Vaselin
10. Plats/stad: Vasastan
11. En orsak att vara sen: Värk
12. Något man skriker: Va?
13. Film: Vendetta
14. Något man dricker: Vatten
15. Band: Vikingarna
16. Djur: Vampyr (en fladdermus)
17. Gatunamn: Västerlånggatan
18. Bil: Volvo
19. Sång: Vem vet
20. Aktivitet med mer än en deltagare: Vänsterprassla

Utmanar den som läser detta som inte redan skrivit om det i sin blogg! (Hah! Nu var jag smart! ;)